191dagar
14timmar
30minuter

Lule lappmark

Landet i norr var sedan Gustav Vasas tid indelat i fem lappmarker: Ume, Pite, Lule, Torne och Kemi lappmarker. I Lule lappmark tillhörde befolkningen en av fyra byar, nämligen Sjocksjock, Jockmock, Sirkas och Tuorpon. Samerna levde huvudsakligen av jakt och fiske och flyttade mellan olika fiskesjöar. Renar användes som transportdjur och som lockdjur i vildrensjakt.

Befolkningen i Lule lappmark var liten. Enligt skattelistor från 1600-talets första årtionden bestod den av 150-200 hushåll. Birkarlarna, handelsmännen från Norrbottens kustland, bedrev handel med samerna och hade, fram till mitten av 1500-talet, också rätt att ta upp skatt, för vilket de betalade ett arrende till kronan. Birkarlarna sökte upp samerna där de befanns sig under vintern, men det fanns också marknadsplatser för Lule lappmark längre ner i älvdalen, i områdena runt Harads och Bredåker. Förmodligen samlades man till marknad även då i midvintertid.

Skatte- och handelspersedlar som fördes ut ur området var skinn och skinnvaror av både vilt och ren, torkad fisk och, för kronans behov, levande renar. Både renar och renskötare, gärna kvinnor, fördes söderut under en period. Varor som fördes in var bl.a. salt, smör, mjöl, silver, vadmal, kläde och järnvaror.

När fasta marknads- och kyrkplatser skulle etableras så sökte man ställen som var nåbara vintertid och som låg i närheten av områden där samerna betade sina renar. Jockmocks-byn hade sedan lång tid tillbaka vinterbete i skogstrakterna vid Lilla och Stora Luleälv. Åsen, som sträcker sig i öst-västlig riktning ovanför ett myrstråk (nuvarande Talvatissjön), valdes som plats för den första kyrkan i Jokkmokk. Den samiska benämningen var Dálvvadis, som betyder just vinterviste. Här byggdes också en enkel prästgård, tullbod och marknadsbodar. Men det dröjde innan någon församlingspräst bodde permanent i Jokkmokks kyrkstad. Prästerna reste upp från kusten till marknaderna och höll predikningar, husförhör, vigde och döpte samt kyrkobokförde befolkningen.

Kyrkoplikt rådde i landet och gällde även samerna. Men plikten kunde bara uppfyllas i marknadstid och mycket skulle hinnas med. En av prästerna på 1600-talet klagade över jäktet under marknadsdagarna. Det var så mycket att göra att folk inte hann gå i kyrkan, även om man så skulle hålla predikan på nätterna.

Traditionella religiösa riter och ceremonier levde länge kvar vid sidan av, och förmodligen starkare än, kyrkans ordning. Barn som skulle döpas av prästen hade redan fått sitt samiska namn i en dopceremoni strax efter födelsen. Föräldrarna valde namn till barnet efter någon bortgången anförvant, vars goda egenskaper man ville se i den nyfödde. Efter kyrkans dop genomförde man en reningsrit för att ”tvätta bort” det kristna namnet, som rent av kunde vara skadligt för barnet. Vigsel i kyrkan ansågs inte särskilt viktig, huvudsaken var att frieriet gick riktigt till och att familjerna var överens. Men allteftersom kyrkobokföringen etablerades i lappmarkerna kom också de kristna sederna att vinna terräng. Enligt samisk uppfattning levde de döda vidare i en skuggvärld, vid sidan av de levande. Då blev inte begravningen heller så viktig. Ofta lämnade man den döda kroppen, skyddad mot djur i t.ex. en klippskreva. Begravning enligt kristen sed innebar problem, eftersom en sådan enbart kunde ske under den tjälfria perioden av året. Kroppen fick fraktas till kyrkplatsen och läggas i likbod intill kyrkan i väntan på begravning.

Under 1700-talet hårdnade kyrkans mission bland samerna. Under påverkan av pietismen krävdes personlig omvändelse och ett entydigt förnekande av den gamla tron. Kyrkan och staten beslagtog samiska trummor och förföljde nåjder och andra som ville hålla kvar sin traditionella övertygelse.

Senast ändrad: 2012-01-25 10:07:10
Hitta rätt direkt
Hitta rätt direkt

Interaktiv karta över området

Bilder från marknaden
Bilder från marknaden

Besök vårt bildarkiv

Marknaden i din smartphone
Marknaden i din smartphone

Besöker du oss med mobil?

Samarbetspartners