127dagar
19timmar
51minuter

Nybyggare, skogshuggare och vattenrallare

Under 1700-talet var den intensiva renskötseln etablerad med årstidsbundna flyttningar. Samebyarna Sirkas, Tuorpon och den nybildade Kaitumbyn flyttade sommartid till fjälls, medan byarna Jockmock och Sjocksjock flyttade i skogsområdet.

Staten uppmuntrade nybyggeskolonisationen. Lappmarksplakatet 1695 reglerade förhållandet mellan samer och nybyggare. Nybyggarna skulle ägna sig åt jordbruk och boskapsskötsel och på så sätt inte inkräkta på samernas näringar. I realiteten blev jordbruket i lappmarken försumbart, i bästa fall kunde korn odlas och senare potatis. För överlevnaden var nybyggarna, lika väl som samerna, tvungna att ägna sig åt jakt och fiske.

Men det var egentligen först med det intensiva skogsbruket, som försåg den växande sågverksindustrin med råvara, mot 1800-talets slut och början på 1900-talet som kolonisationen medförde en märkbar folkökning. Nu behövdes det många arbetare i skogarna, som huggare och flottare. Många byar etablerades med boställen för timmerhuggare och deras familjer. På vintern arbetade männen med avverkning och timmerkörning med häst, på våren, när isarna gått, vidtog flottningen i bäckar och älvar. På sommaren och hösten skötte man gårdsbruket och slåttern. Kvinnorna skötte hem och gård på egen hand större delen av året.

Sveriges växande industrier behövde elkraft. Trots avstånd och svåra förhållanden med långa vintrar, blev det, i början av 1900-talet ekonomiskt fördelaktigt att exploatera vattenkraften i de stora älvarna i norr. Den första anläggningen i Luleälven, Pionjärverket i Porjus, producerade el från hösten 1914 och blev startpunkten för en utbyggnad av Luleälven som pågick ända in på 1970-talet.

Exploateringen av vattenkraften innebar stora omvälvningar i Jokkmokk. För samerna innebar det att betesmarker, kalvningsplatser, visten och heliga platser försvann i stora dammanläggningar. Många, både renskötare och småbrukare lämnade sina näringar för jobb i vattenkraftsutbyggnaden. Tillfälliga byar, som Harsprånget och Messaure levde under några intensiva år, medan utbyggnaden pågick. När arbetet var slutfört, monterades husen ner, såldes eller flyttades till en ny anläggning.

Lagen om näringsfrihet 1846 släppte handeln fri i tid och rum, men vintermarknaden fortsatte att samla folk från hela socknen. Antalet marknadsdagar minskade från flera veckor till en vecka och marknaden blev ett mer renodlat tillfälle till handel och varubyte. Gudstjänster och laestadianska samlingar hade fortfarande stor betydelse. Bröllop och dop förlades gärna till marknaden, liksom lappfogdens möten med samebyarna om renskötselfrågor. Men kungens skattefogdar hade lämnat scenen.

Senast ändrad: 2012-01-25 10:07:45
Hitta rätt direkt
Hitta rätt direkt

Interaktiv karta över området

Bilder från marknaden
Bilder från marknaden

Besök vårt bildarkiv

Marknaden i din smartphone
Marknaden i din smartphone

Besöker du oss med mobil?

Samarbetspartners