Historia

Bakgrund

Jokkmokks marknad har en lång historia och betraktas som en obruten tradition sedan mer än 400 år tillbaka. Fasta marknadsplatser i närheten av samernas vintervisten instiftades av den svenska kungamakten i början av 1600-talet i samtliga lappmarker på båda sidor Bottenviken. Syftet var att stärka statens grepp om befolkningen i norr och driva in skatt, hålla laga ting och sprida Guds ord. En marknad i lappmarken under den kallaste tiden på året hade många fördelar. Samerna var samlade i sina vintervisten i skogsområden med vinterbete för renarna, och de frusna vattendragen blev utmärkta farleder för handelsmän, statstjänare och kyrkans män.

Ett kungligt beslut

Under medeltiden hade samerna byggt upp ett ekonomiskt välstånd, baserat på handel med skinn och skinnvaror. Samerna var integrerade i ett nät av handelskontakter, dominerat av den tyska Hansastaten och med trådar till köpmän i Novgorod och Moskva, och deras skinnvaror var hett eftertraktade i handelsutbytet. Mot slutet av 1400-talet försvagades handelsstaterna och de expanderande kungamakterna Sverige-Finland och Danmark-Norge kom under 1500-talet att kämpa med Ryssland om herraväldet vid Ishavet. Det blev viktigt att stärka greppet om lappmarkerna, både för att säkra landets gränser i norr och för att beskatta ett resursrikt område. Den svenska kungamaktens handelspolitik syftade till att all handel skulle gå genom Stockholms tullar, det s.k. bottniska handelstvånget, som var i kraft ända till 1765.

I skrivelser åren runt sekelskiftet 1600 uttryckte kung Karl IX bekymmer om välfärden hos lappmarkernas befolkning och 1602 företog han själv en resa runt Bottenviken. Redan 1599 hade kung Karl gett sin fogde Daniel Hjort i uppdrag att hitta platser, som kunde vara lämpliga som kyrk- och marknadsplatser, minst en i varje lappmark. Samerna ansågs inte bara vara utsatta för birkarlarnas övergrepp, de levde också i andligt mörker. Dessutom var de svåra att hålla ordning på – de var ju inte bofasta! Staten ville ha kontroll både över samerna och birkarlarna.

Genom att inrätta fasta marknadsplatser och uppföra kyrkor i lappmarkerna under de första åren på 1600-talet skulle de norra delarna av landet säkras och befolkningen knytas närmare till den svenska kungamakten. Birkarlarna, handelsmännen från kusten, förlorade sin rätt till fri lappmarkshandel och fick nu endast driva en reglerad handel under den utlysta marknadstiden. Skatten skulle drivas in direkt av kronans egna tjänstemän. I början var dessa i många fall birkarlar, det var ju de som kunde språket, kände förhållandena och hade kontakter sedan tidigare med samerna. Först efter att kronan tagit sitt, fick själva marknadshandeln ta vid. Genom att knyta en präst till marknadsplatsens kyrka, skulle Guds ord höras åtminstone ett par gånger om året.

Lule lappmark

Landet i norr var sedan Gustav Vasas tid indelat i fem lappmarker: Ume, Pite, Lule, Torne och Kemi lappmarker. I Lule lappmark tillhörde befolkningen en av fyra byar, nämligen Sjocksjock, Jockmock, Sirkas och Tuorpon. Samerna levde huvudsakligen av jakt och fiske och flyttade mellan olika fiskesjöar. Renar användes som transportdjur och som lockdjur i vildrensjakt.

Befolkningen i Lule lappmark var liten. Enligt skattelistor från 1600-talets första årtionden bestod den av 150-200 hushåll. Birkarlarna, handelsmännen från Norrbottens kustland, bedrev handel med samerna och hade, fram till mitten av 1500-talet, också rätt att ta upp skatt, för vilket de betalade ett arrende till kronan. Birkarlarna sökte upp samerna där de befanns sig under vintern, men det fanns också marknadsplatser för Lule lappmark längre ner i älvdalen, i områdena runt Harads och Bredåker. Förmodligen samlades man till marknad även då i midvintertid.

Skatte- och handelspersedlar som fördes ut ur området var skinn och skinnvaror av både vilt och ren, torkad fisk och, för kronans behov, levande renar. Både renar och renskötare, gärna kvinnor, fördes söderut under en period. Varor som fördes in var bl.a. salt, smör, mjöl, silver, vadmal, kläde och järnvaror.

När fasta marknads- och kyrkplatser skulle etableras så sökte man ställen som var nåbara vintertid och som låg i närheten av områden där samerna betade sina renar. Jockmocks-byn hade sedan lång tid tillbaka vinterbete i skogstrakterna vid Lilla och Stora Luleälv. Åsen, som sträcker sig i öst-västlig riktning ovanför ett myrstråk (nuvarande Talvatissjön), valdes som plats för den första kyrkan i Jokkmokk. Den samiska benämningen var Dálvvadis, som betyder just vinterviste. Här byggdes också en enkel prästgård, tullbod och marknadsbodar. Men det dröjde innan någon församlingspräst bodde permanent i Jokkmokks kyrkstad. Prästerna reste upp från kusten till marknaderna och höll predikningar, husförhör, vigde och döpte samt kyrkobokförde befolkningen.

Kyrkoplikt rådde i landet och gällde även samerna. Men plikten kunde bara uppfyllas i marknadstid och mycket skulle hinnas med. En av prästerna på 1600-talet klagade över jäktet under marknadsdagarna. Det var så mycket att göra att folk inte hann gå i kyrkan, även om man så skulle hålla predikan på nätterna.

Traditionella religiösa riter och ceremonier levde länge kvar vid sidan av, och förmodligen starkare än, kyrkans ordning. Barn som skulle döpas av prästen hade redan fått sitt samiska namn i en dopceremoni strax efter födelsen. Föräldrarna valde namn till barnet efter någon bortgången anförvant, vars goda egenskaper man ville se i den nyfödde. Efter kyrkans dop genomförde man en reningsrit för att ”tvätta bort” det kristna namnet, som rent av kunde vara skadligt för barnet. Vigsel i kyrkan ansågs inte särskilt viktig, huvudsaken var att frieriet gick riktigt till och att familjerna var överens. Men allteftersom kyrkobokföringen etablerades i lappmarkerna kom också de kristna sederna att vinna terräng. Enligt samisk uppfattning levde de döda vidare i en skuggvärld, vid sidan av de levande. Då blev inte begravningen heller så viktig. Ofta lämnade man den döda kroppen, skyddad mot djur i t.ex. en klippskreva. Begravning enligt kristen sed innebar problem, eftersom en sådan enbart kunde ske under den tjälfria perioden av året. Kroppen fick fraktas till kyrkplatsen och läggas i likbod intill kyrkan i väntan på begravning.

Under 1700-talet hårdnade kyrkans mission bland samerna. Under påverkan av pietismen krävdes personlig omvändelse och ett entydigt förnekande av den gamla tron. Kyrkan och staten beslagtog samiska trummor och förföljde nåjder och andra som ville hålla kvar sin traditionella övertygelse.

En vintermarknad i början av 1600-talet

Hur kunde det se ut på en vintermarknad i Jokkmokk under början av 1600-talet? Hur många kom? Hur klädde man sig, vad åt man? Vilket språk talade man? Det är inte mycket vi vet från den här tiden men en del kan läsas ut av samtida rapporter, annat får vi gissa oss till och fantisera om.

I en rapport från april 1606 berättar kungens utsände, Daniel Hjort, om läget i Jokkmokk. Den 11, 12 och 13 februari hade han hållit ting i Jokkmokk med samer och birkarlar i Lule lappmark. Man hade skapat en ordning för marknads- och kyrkostaden. Att det fanns många hinder på vägen är lätt att se. Den präst, herr Lars, som hade utnämnts till Jokkmokk visade sig vara sjuklig, kunde inte samiska och var dessutom ”mykitt suag vdi Lärdomen”, och församlingen önskade sig en präst som bättre kunde klara villkoren i lappmarken. Herr Laurentius Olai, kapellan i Luleå, ansågs bättre lämpad och utsågs till ersättare.

Timmer till kyrkobygget lovade de församlade skulle finnas på plats till påsken och kyrkan skulle färdigställas under sommaren. Lämpliga tider för marknad och ting hade också diskuterats. Samerna sade sig kunna komma till Thomasmäss och stanna ända fram till Kyndelsmäss, d.v.s. från jultid och några dagar in i februari. Fogden ålades att komma senast till Trettondagen för att uppbära skatt till kronan. Vid Påvelsmäss den 25 januari skulle det vara fritt för birkarlarna att driva handel med samerna, ”… icke stielendes …”. För detta handelsprivilegium skulle birkarlarna betala tionde i tull till kronan.

Efter Kyndelsmäss skulle samerna vara fria att lämna kyrkplatsen i Jokkmokk, men till Vårfrudagen i slutet på mars måste de återkomma till ny samling i två veckor, ”ther skall åther fogeden Prästenn och Birkarlerne mö[the] them”. Först skulle fogden köpa upp viltvaror för kronans behov och sedan var det fritt fram för birkarlarnas köpslagan. Prästen uppmanades vara så flitig han förmådde i sitt kall och ämbete.

Att hålla laga ting under marknaden var en viktig uppgift för fogden. Redan under det första dokumenterade tinget i Jokkmokk 1606, bestod nämndemännen av både samer och birkarlar. Efter en tid var alla nämndemän samer. Tingen behandlade främst frågor som berörde lokalbefolkningen, frågor som rätten till fisketräsk, betesområden och ekonomiska tvister. Under 1600-talet utvecklades fjällrenskötseln i Lule lappmark och fjällsamebyarna fick den långsträckta form som vi känner idag. Rätten till betesmarker och gränsdragningstvister blev allt vanligare ärenden i tingssalen.

Kyrkstaden Jokkmokk

Vid arkeologiska utgrävningar på 1930-talet, inför byggandet av Vårdcentralen, hittades rester av grundläggningen till en liten, enkel timring som tolkades som lämningar av den första kyrkan, färdig år 1607. Man fann också rester av gravar i området. Senare utgrävningar har visat att det finns andra möjliga placeringar av kyrkan på eller i närheten av åsen mellan hembygdsområdet och Ájtte museum. Även de marknadsbodar och enstaka stugor som uppfördes förlades till åsens sträckning. Spår av hus- och kåtagrunder finns på hembygdsområdet, just där våra dagars Historiska marknad utspelar sig.

Från ca 1690 till slutet av 1700-talet var kyrkoherden placerad i Hyttan, dagens Kvikkjokk, med en kapellan i Jokkmokk. Silvermalm hade upptäckts i Kvikkjokksfjällen och kronan anlade i början av 1660-talet en hytta med smältugn i Kvikkjokk. Silvermalmen fraktades från fyndigheterna i Sarek och Bádjelandda till hyttan och vidare till kusten. Samer med körrenar beordrades att utföra de svåra och tunga transporterna. I hyttan arbetade soldater mot soldatsold. Hyttan blev inte långvarig, knappt 40 år, då fyndigheterna inte gav den ekonomiska vinst som hade förväntats, men företaget ledde till att några nybyggen, med skjutsplikt, hade inmutats efter Luleälvens lopp från Luleå upp mot Kvikkjokk.

Jokkmokks bebyggelse bestod länge av enbart kyrka, prästgård, kyrkstugor och marknadsbodar. 1732 startade en statlig skola för samebarn och den bofasta befolkningen utökades med en skolmästare. Under 1700-talets lopp skedde en befolkningsökning, både bland samer och bland nybyggare. Den äldsta kyrkan blev för liten och en ny kyrka invigdes 1753. Vid en brand 1972 förstördes denna helt, men efter några år uppfördes en replik av den gamla på samma plats och exteriört efter den ursprungliga ritningen från 1700-talet. Det är denna kyrka som idag kallas Gamla kyrkan.

Som sockenkyrka var Gamla kyrkan redan ersatt av Nya kyrkan, som stod färdig 1888. Kyrkbyn, eller ”Plass’n” i folkmun, hade växt ytterligare. Det var en stor och ståtlig kyrka, helt i tidens smak, och passande en ort som höll på att utvecklas till hela socknens administrativa centrum. Den oregelbundna och tillfälliga karaktär som hade utmärkt Jokkmokks hittillsvarande bebyggelse, blev vid den här tiden ersatt av en modern stadsplan med rätvinkliga kvarter och raka gator. Nya kyrkan låg helt anpassad till denna rutnätsplan. De gamla marknadsbodarna och kyrkstugorna revs eller flyttades, allteftersom ny bebyggelse kom till.

1943 blev lån till egnahem tillgängliga även för renskötande samer, trots hårt motstånd från lappfogdarna och Norrbottens länsstyrelse, och man kunde bygga fasta vinterbostäder. I början på 1950-talet gjordes en satsning på renskötarnas bostäder i Jokkmokk med specialritade hus, som byggdes i Lappstaden. Området kallades tidigare Gielas (samiska för tallhed). Där hade funnits en del kyrkstugor tidigare, som nu revs.

Bakgrund

Nybyggare, skogshuggare och vattenrallare

Under 1700-talet var den intensiva renskötseln etablerad med årstidsbundna flyttningar. Samebyarna Sirkas, Tuorpon och den nybildade Kaitumbyn flyttade sommartid till fjälls, medan byarna Jockmock och Sjocksjock flyttade i skogsområdet. Staten uppmuntrade nybyggeskolonisationen. Lappmarksplakatet 1695 reglerade förhållandet mellan samer och nybyggare. Nybyggarna skulle ägna sig åt jordbruk och boskapsskötsel och på så sätt inte inkräkta på samernas näringar. I realiteten blev jordbruket i lappmarken försumbart, i bästa fall kunde korn odlas och senare potatis. För överlevnaden var nybyggarna, lika väl som samerna, tvungna att ägna sig åt jakt och fiske.

Men det var egentligen först med det intensiva skogsbruket, som försåg den växande sågverksindustrin med råvara, mot 1800-talets slut och början på 1900-talet som kolonisationen medförde en märkbar folkökning. Nu behövdes det många arbetare i skogarna, som huggare och flottare. Många byar etablerades med boställen för timmerhuggare och deras familjer. På vintern arbetade männen med avverkning och timmerkörning med häst, på våren, när isarna gått, vidtog flottningen i bäckar och älvar. På sommaren och hösten skötte man gårdsbruket och slåttern. Kvinnorna skötte hem och gård på egen hand större delen av året.

Sveriges växande industrier behövde elkraft. Trots avstånd och svåra förhållanden med långa vintrar, blev det, i början av 1900-talet ekonomiskt fördelaktigt att exploatera vattenkraften i de stora älvarna i norr. Den första anläggningen i Luleälven, Pionjärverket i Porjus, producerade el från hösten 1914 och blev startpunkten för en utbyggnad av Luleälven som pågick ända in på 1970-talet.

Exploateringen av vattenkraften innebar stora omvälvningar i Jokkmokk. För samerna innebar det att betesmarker, kalvningsplatser, visten och heliga platser försvann i stora dammanläggningar. Många, både renskötare och småbrukare lämnade sina näringar för jobb i vattenkraftsutbyggnaden. Tillfälliga byar, som Harsprånget och Messaure levde under några intensiva år, medan utbyggnaden pågick. När arbetet var slutfört, monterades husen ner, såldes eller flyttades till en ny anläggning.

Lagen om näringsfrihet 1846 släppte handeln fri i tid och rum, men vintermarknaden fortsatte att samla folk från hela socknen. Antalet marknadsdagar minskade från flera veckor till en vecka och marknaden blev ett mer renodlat tillfälle till handel och varubyte. Gudstjänster och laestadianska samlingar hade fortfarande stor betydelse. Bröllop och dop förlades gärna till marknaden, liksom lappfogdens möten med samebyarna om renskötselfrågor. Men kungens skattefogdar hade lämnat scenen.

Jubileumsmarknad år 1955

Under 1900-talet fann handeln många nya former med postorder, varuhus och snabbköpsbutiker. Järnvägar och vägnät byggdes ut och efter andra världskriget växte privatbilismen. Många traditionella marknader upphörde helt. Jokkmokks sista vårmarknad hölls i början på 1930-talet. Jokkmokks vintermarknad levde trots allt vidare men under stark konkurrens från detaljhandeln som ökade med den ökande befolkningen, både i centralorten och i byar och anläggarsamhällen. Framförallt skinnhandeln levde kvar. Samerna kom med både viltskinn och renskinn och sålde till uppköpare från kusten. Kyrkan höll gudstjänster och laestadianska möten, bröllop och dop. Den moderna tidens marknadsvaror med godis till barnen, krimskrams och tivoli hade tillkommit i utbudet, men vintermarknaden var också ett tillfälle att förse sig med något nytt och exklusivt som inte den vanliga byabutiken höll i lager. Inte minst viktigt var att träffa gamla och nya vänner i marknadsvimlet.

Jokkmokks kommun hade börjat se ett värde för turismen och övriga näringslivet att vidmakthålla och också utveckla marknadstraditionen. Den kommunala turistnämnden fick ansvaret och dess ordförande under många år, Gösta Åkerlund (1911-2001) var en driftig och idérik man. Gösta Åkerlund var krögare på Hotell Gästis och teaterdirektör för Bio Norden, båda centrala inrättningar i marknadsfirandet. Marknaden var då ännu en s.k. fri marknad, vem som ville kunde komma och saluföra sina varor. Många hyrde plats på trottoaren av privata fastighetsägare i centrum. Turistnämnden bokade tivoli och annan underhållning, och samordnade aktiviteter under de två marknadsdagarna, torsdag och fredag.

På förslag från turistnämnden beslutades att år 1955 skulle marknaden fira 350-årsjubileum. För planering av jubileet bildades en särskild kommitté, med Gösta Åkerlund och kommunalkamreren, David Hedqvist i spetsen. Kommittén uppdrog bl.a. åt konstnären Runo Johansson Lette att formge en marknadssymbol. Det blev den symbol som används än idag, med en kvinna, klädd i lulesamisk dräkt och hållande en bit klädestyg över armen. Bakom henne står en ren med upplyft huvud. Lette gjorde en meterhög skulptur i borstad stål, som idag ingår i Ájtte museum museums samlingar. Uno Fransson, föreståndare för Arbetsförmedlingen, gjorde en grafisk version av figuren, som användes för tryckning av reklammaterial, som affisch och kavajnål.

Skådespelerskan Ingrid Bergman, som råkade befinna sig i Stockholm vid den här tiden, bjöds in till marknaden av Gösta Åkerlund, men hon tackade vänligt nej p.g.a. andra åtaganden. Däremot var både ett teatersällskap och en cirkus på plats. Drygt hundra försäljare kom till 1955 års marknad, mot normalt 30-40 stycken vid denna tid, och ca 10.000 besökare. Marknadsområdet förlades till området mellan Borgarplatsen och Hembygdsgården, således inte de centrala affärsgatorna, som annars var det vanliga. Man nyttjade isen på den nyligen utdikade Talvatissjön, där en renhjord kunde beskådas. De lokala handlarna uppmanades locka till sig kunder genom att klä sig i sekelskifteskläder och tända marschaller utanför sina butiker. Marknaden förlängdes nu med en dag och hölls från torsdag till lördag.

En minnesskrift: Jokkmokks marknad 1605-1955 sammanställdes och lagom till jubileet blev också en film om marknaden, producerad av Gösta Åkerlund, färdig för visning, en film som fortfarande visas. 350-årsjubileet blev en vändpunkt för Jokkmokks marknad och har sedan dess vuxit från år till år. Riktlinjerna för dagens marknad drogs upp med strävan efter höjd kvalitet på varuutbudet och kulturprogram med utställningar och föredrag. Den idag traditionella renrajden genom samhället genomfördes för första gången, med Amul Länta i täten. Det fanns också idéer som aldrig kom till utförande då, men som genomförts senare, t.ex. is- och snöskulpturer. På initiativ av Gösta Åkerlund utfördes marknadssymbolen i frusen snö för första gången år 1961av läraren Albert Falck. Den fick stå utanför Svenssons Järnhandel vid Storgatan. Sedan dröjde det ända till början av 1990-talet innan Albert Falck åter fick frågan om snöskulptur. Nu har marknadssymbolen i snö blivit återkommande varje marknad.

400-årsjubileum 2005

År 2005 firades vintermarknadens 400-årsjubileum. Under de femtio åren som gått sedan den första jubileumsmarknaden har den vuxit till Nordkalottens stora vinterfest och turistmagnet. Konst och kultur har blivit lika viktiga inslag som kommers. Ett programblad, som utvecklats till en fullmatad katalog med alla programpunkter, har tryckts och spridits sedan 1962. På 1970-talet tog Jokkmokks kommun via turistbyrån kontroll över marknaden genom att utfärda tillstånd till försäljning. På så sätt har man kunnat hålla en viss kvalitetsnivå i varuutbudet. Antalet besökare hade på 1990-talet ökat till ca 25.000.

Inför 400-årsjubileet skapades en projektorganisation inom kommunen som svarade för samordning och övergripande planering. Kulturförvaltningen och institutioner som Ájtte museum, Samernas Utbildningscentrum och Svenska kyrkan utgjorde stommen i ett stort programutbud. Permanenta och tillfälliga krogar stod för mat och underhållning. Hotell, stugbyar och privata hem var till bristningsgränsen fyllda med tillresta marknadsfirare från hela världen. Marknaden hade fått nyhetsvärde och bevakades av både lokal och internationell media.

Antalet besökare uppgick till ca 80.000 under marknadsveckan. Kungaparet invigde jubileet från en stor isscen, uppbyggd på Talvatissjön och en festkantat uruppfördes av Norrbottens kammarorkester. Hela samhället höll fest, prytt med snö- och isskulpturer och brinnande marschaller.

2005 hölls också för första gången den Historiska marknaden och de traditionella tre marknadsdagarna utökades därmed till sex dagar. Veckan inleddes på söndagen med en gudstjänst i Gamla kyrkan som följde en gudstjänstordning från 1600-talet. Den Historiska marknaden vill återskapa upplevelsen av en marknad för 400 år sedan och hålls på det ursprungliga marknadsområdet. Här handlas och byts varor som handmalet kornmjöl, hemgjorda salvor, vadmal, kläde, och varma bällingskor.

Digitala marknader 2021 och 2022

Under åren 2021 och 2022 satte Covid-pandemin stopp för arrangemang med många deltagare, och marknaderna dessa år hölls därför enbart i digital form. Digitala inslag kommer säkerligen att vara en del av kommande års marknader, som komplement till den fysiska marknaden.

Jokkmokks marknad nu och i framtiden

År 2023 återkom den fysiska marknaden igen, som lockade 46.000 besökare. Den senaste marknaden arrangerades 1:a till 3:e februari 2024, och då kom 48.600 besökare.